En skitnödig krönika

I dag publicerades min krönika i Sundsvalls tidning. Tyvärr går den inte att hitta på nätet, då tidningens helgmaterial inte publiceras på hemsidan, men jag lägger in den här istället så får vi se vad ni tycker. Motivet bakom den är att ST söker läsare som vill skriva en krönika i tidningen, mot att de skänker pengar till välgörande ändamål. Jag fick välja mellan tre olika som de kunde skänka pengar till men självklart önskade jag skicka den till RMT, Riksförbundet för mag- och tarmsjuka, trots att de inte fanns med på listan. Hur det blev med det vet jag inte, men mitt andrahandsval Rädda barnen är mer än välförtjänt det med!
Mitt andra motiv till krönikan är, förutom det självklara med att berätta om Ibs och göra folk medvetna om problemet, att lyfta upp frågan om offentliga toaletter. Jag vet inte om ni sett mitt inlägg där jag startat upprop för att försöka få ett typ av handikappkort till allmänna toaletter för oss med mag- och tarmsjukdomar, om ni inte sett det så tycker jag ni skall läsa om idén här och skriva under uppropet. Det senaste i denna fråga är att Nillano (engagerad i ILCO, Riksförbundet för stomi- och reservoaropererade, bloggare samt medlem i RMT) anslutit sig till kampen och vi håller på att aktivt undersöka möjligheterna samt formerna kring detta. Senast i går mejlade jag RMT för att se vad de hade för idéer och för att se om de ville vara med på ett hörn. Det känns mycket spännande att påbörja detta och att få göra något nyttigt för oss alla med mag- och tarmbesvär! Kanske vill du också vara med på ett hörn i det praktiska arbetet? Säg bara till!
Jag har också börjat med en del andra projekt som har med Ibs- samt allmänt mag- och tarmfrågor att göra… Mycket spännande händr just nu och jag har många bollar i luften. Men jag vet inte riktigt vart allt kommer att leda så jag vågar inte avslöja något än. Men fortsätt titta in så får vi se vad som hinner hända till det nya året!

Här kommer i alla fall min krönika:

En skitnödig historia

Bussen var full av häftiga ungdomar med gapskratten laddade för att avfyras mot den första som bröt fjortisarnas sociala kod. Utanför fönstret ilade mest skog förbi. Här fanns inga hållplatser, inga naturliga avstigningar. Alla på bussen visste vem jag var. Det fanns ingen chans att kliva av obemärkt. Och hur skulle jag ta mig hem? Här gick inte bussarna skytteltrafik. Kanske kom det en om ett par timmar.

Där och då fick jag min första Ibs-attack (Irritable Bowel Syndrome) på offentlig plats. Stunden kunde inte varit mer illa vald, men det brydde sig inte min mage om. Svetten trängde sig fram i pannan och en konstig panikartad känsla fyllde hela mig. Smärtan ökade och jag bad till högre väsen jag aldrig trott på om att göra mig osynlig. Jag insåg att jag aldrig skulle kunna komma ur detta med hedern i behåll så jag valde den väg som skulle göra minst skada. Jag lyfte mobiltelefonen och låtsades svara. Under tiden som jag pratade med tomrummet på andra sidan linjen plingade jag på den röda knappen i taket och började resa mig. Många förvirrade ansikten mötte med frågorna ”Vart ska du? Ska du gå av här?” Busschauffören hojtade bryskt ”Var vill du stanna?” och när jag svarade ”Här.” fick jag en frågande blick i den stora spegeln. När dörren öppnades slängde jag hastigt ur mig ”Det var min mamma. Jag hade glömt en grej. Hon kommer och hämtar mig” och så sprang jag ut genom dörren.

När bussen äntligen försvunnit sprang jag i panik in bakom en buske. Och med byxorna vid fotknölarna fick jag sakta tillbaka kontrollen. Ångesten släppte och smärtan försvann. Löv fick bli ställföreträdande toalettpapper.

Jag har levt med sjukdomen Ibs så länge jag kan minnas. Det är en tarmsjukdom som betyder olika saker för olika människor. I mitt fall har det inneburit magsmärtor och akuta behov som begränsat mitt vardagsliv. För hur går man utanför dörren med vetskapen om att man kanske inte hinner fram till toaletten i tid?  I ett samhälle där fisar och bajs är så tabubelagt att det till och med är pinsamt att erkänna att man har bråttom till toaletten, hur skall jag då kunna gå ut bland folk och riskera att göra i byxorna? För till och med när jag hinner fram till toaletten i tid blir det fel. Har jag använt handikapptoaletten stirrar människor på mig som om jag vore den värsta boven av alla och småbarnsmammor bannar mig för att jag använt deras utrymme.

Jag har gjort mycket konstiga saker på grund av min Ibs. Även äckliga saker. Men jag har varit tvungen. Och jag är övertygad om att jag inte är ensam. I dag säger man att tio procent eller mer av den vuxna befolkningen lever med Ibs. Många har mycket lindrigare problem än mig, men de har fortfarande problem med något som är tabubelagt och blir därför lätt ensamma i sin situation. Jag hoppas att vi skall kunna öka medvetenheten om Ibs och att vi alla blir mer förstående om någon ber om att få gå förbi i toalettkön. Eller kanske du tänker till en extra gång när du känner fislukt på affären och inser att det inte finns någon anledning att söka en syndabock att göra sig rolig över. Den personen har det förmodligen nog jobbigt som det är!

Vi ses i toalettkön!

Läs även andra bloggares åsikter om bajs, skitnödig, Ibs, irritable bowel syndrome, RMT, ILCO, mage- och tarm, Rädda Barnen, namninsamling, toalettkort, krönika, ST, ångest, tabu, toalettkö