UPPDATERAT: Det krävs en stor människa för att medge sina fel! Jag fick ett mycket ödmjukt och rörande mejl från bloggerskan – som bad om ursäkt. Jag hittar inte hennes blogg nu och får lite dåligt samvete, för jag ville absolut inte att hon skulle sluta fylla världen med sina egna fotspår.
Om du läser detta; fortsätt blogga! Låt inte en trilsken person hindra din väg!
Fick en ping-back på ett gammalt blogginlägg på min Kistan-blogg (om Ibs).
Nyfiken om vem som länkat det inlägget klickade jag in på den här bloggen. Och döm om min förvåning när det jag läser där verkar så otroligt bekant. Tjejen har ju rakt av snott delar ur min text – ja, i princip copy-paste:at den och flikat in lite egna formuleringar här och där, ungefär som barnen gör när de skall skriva sina inlämningsarbeten för att det inte skall se ut som att de skrivit av texten. Och utan att credda mig. Och hon skriver att det är hennes tankar som hon tänkt på toaletten. Ja, men, ärligt, visst är det märkligt gjort!
Nu kan man ju tycka att jag bara skall känna mig hedrad att någon tyckte att det var så bra men man måste förstå att formuleringar för en författare är som fotografier för en fotograf! Det är mina egna avtryck och fotspår, det hörs att det är mina ord och att det är jag som skrivit det! Det är MITT verk! Hedrad blir jag när man länkar till mitt inlägg och skriver att man gillar det, att det var bra skrivit och att man håller med. Inte när man rätt upp och ner snor det och får det att låta som att det var en själv som tänkt och formulerat det!
Här är mitt inlägg, för den som vill och orkar jämföra.
Men vad gör man då, när sådant här händer? Skall man börja copyrighta sina texter?
Jag har skrivit en kommentar till bruttan men kommentarer på hennes blogg måste godkännas så vi får väl se om den godkänns och får lov att stå under andra kommentarer om vilka fantastiska tankar hon har …
Märklig känsla!
Hej!
Blev så glad när jag hittade din blogg!
läste igenom flera av dina inlägg, toppen bra & kul att läsa! jag har oxå haft ibs sedan jag var liten. Det började med laktosintolerans och gick sedan över till ibs.
Nu är man en 28 år gammal tjej som började nytt jobb för drygt 3 månader sedan o lyckats få de värsta besvären på flera år nu, så jag har varit hemma i ungefär 2 av 3 månader :/
Sjukt jobbigt! Har gått så långt nu att det är lika bra att säga till chefen att “jag kan inte komma idag för jag har fruktansvärd diarre o höll på o göra i byxorna (eller gjorde i byxorna) när jag skulle gå till jobbet” så jävla jobbigt! O inte minst sagt pinsamt..
Självklart har jag intyg på magen, o blivit sjukskriven lite till o från för krämperna o diarren, men man skäms ju ändå o det känns inte som att folk lyssnar eller tror på en.
Hallå hur går det med den sega forskningen i just det här ämnet?! Ska man inte kunna undvika de här “attackerna” o slippa säga till chefen att jag håller på att skita ner mig var o varannan dag, o har så ont i magen att det känns som man ska brytas av på mitten?!
Tänk om det fanns nått som kuna ta bort det här när det kommer så man kan jobba på som vanligt om inte annat slippa vara borta så länge.:)
Det e såå bra att du har gjort den här bloggen o lyckats nå fram till människor runtom i vårt land både via blogg o tv!
Blablaa.. Nu fick du min version oxå hahaa…
Ska försöka följa din blogg o dig!
Ha det gott!
/Tanja